• Klövervallar ger möjlighet till högre skördar i efterföljande gröda

• På lätta jordar bör vallen brytas på våren för att minimera kväveförlusterna

• Vid nedbrytning av klöver kan ämnen frigöras som har negativ inverkan på efterföljande höstsådd

Vallbrottet skapar både positiva och negativa efterverkningar i växtföljden och bör därför både hanteras som en potential för ökade skördar och en risk för ökat kväveläckage. Klöver med sina många positiva effekter på efterföljande gröda kan vid torra och varma förhållanden i samband med nedbrytningsprocessen i marken påverka efterföljande höstsådds groning negativt. 

Författare Marie Lundberg, HS Konsult AB
Uppdaterad 2019-09-24

Praktiska råd:

• Ta hänsyn till vallens positiva effekter i växtföljden genom att anpassa/sänka gödslingen till efterföljande grödor
• För att minimera kväveläckaget - anpassa tidpunkten för vallbrottet efter aktuell jordart
• Var observant på att klöverrika vallbrott gjorda nära inpå höstsådd, framför allt vid torr och varm väderlek. Klöverförekomsten kan försämra höstgrödans grobarhet och därmed uppkomst

Minskad kväveutlakning

Risken för förluster av kväve bedöms utifrån jordart och rekommendationerna för att minimera förlusterna delas upp på följande sätt:

Lätta jordar (< 25 % ler): Vallbrott på våren ger minst utlakning. Vallbrottet ska ske tidigt för att snabbt få ingång kvävefrigörelsen. Om vallen ska brytas på hösten bör det göras så sent som möjligt (okt-dec). Under juli- sept. bör vallbrott undvikas.

Lerjordar: Vallbrott bör helst ske under senare delen av hösten, men senareläggning från tidig till sen höst är inte lika viktig som på lätta jordar. Bearbetning ska inte utföras så sent på säsongen att markpackningsskador uppstår. För att minimera läckagerisken ska stallgödsel inte tillföras inför vallbrott. Skörd strax innan nedbrukning minskar den direkta frigörelsen av kväve.  

Negativ påverkan av vallbrottet på efterföljande gröda

Växter som bryts ner i marken frigör fenoliska ämnen som kan skada andra växter. Dessa ämnen bryts i sin tur ned av mikroorganismer och ofta sker denna nedbrytningsprocess så pass snabbt är effekten endast blir kortvarig (några veckor). Det finns dock stora skillnader mellan olika växtarter i hur mycket och vilka ämnen som frigörs. Det känsligaste stadiet mot fenoliska ämnen är när växten är i groddplantsstadiet. Baljväxter har visat en större negativ effekt på efterföljande grödas utveckling än andra växter. Vid mätningar utförda en dryg vecka efter nedbrukning av rödklöver har en 20 procent hämning av groddplantor påvisats. Halterna av dessa ämnen minskade dock så mycket att efter tre veckor fanns det bara låga halter av ämnena kvar i jorden. Möjlig nedbrytningstid kan variera mycket eftersom den påverkas av tillgång på fukt och värme.

Vallens förfruktsvärde

Vall är en utmärkt förfrukt och passar i de flesta platser i växtföljden. Dock inte före potatis eftersom vallen gynnar insekter och insektslarver (t.ex. knäpparlarver) som kan ge kvalitetsskador på den efterföljande potatisen.
Förfruktsvärdet avseende kväve beror dels på kvarlämnade skörderester inkl. rötter och ev. baljväxtknölar men också på grödans strukturfrämjande och sjukdomssanerande effekt som skapar förutsättningar för bra kväveutnyttjande. I tabellen nedan redovisas vallens förfruktsvärde uttryckt som skördeökande verkan samt som total kväveleverans. Med skördeökning menas den förväntade merskörden i vete, råg eller korn efter en vallgröda, jämfört med om vete, råg eller korn hade varit förfrukten.

Förfruktseffekten av vall beror på både plöjningstidpunkt och valltyp. Vallens kvävelevererande förmåga kan till och med vara negativ första året efter vallbrott (gamla svagt gödslade och sent plöjda gräsvallar). Mängden nedplöjd grönmassa kan också påverka kvävemineraliseringen efter vallbrott. Baljväxtrik grönmassa ökar mineraliseringen, medan gräsdominerande grönmassa begränsar kväveleveransen till nästa gröda.