Författare Emma Hjelm, HIR Malmöhus
Uppdaterad 2024-08-19

Vallen slukar kalium i stor mängd. För optimal kaliumgödsling – gå efter gödslingsrekommendationerna och följ upp genom foderanalysen så att kaliumgödslingen varken blir för hög eller låg. Genom vittring från markens mineralpartiklar och genom gödsling tillgodoses oftast behovet hos grödan. Finns det kalium i överskott ”lyxkonsumerar” gärna vallgrödorna kalium och halten i grödan kan bli skadligt stor för djuren. Kaliumunderskott å andra sidan kan landa i stora skördeförluster.

Rekommenderad kaliumgödsling

Grödans innehåll av kalium skall vara minst 20 g K/kg ts (2 %) för att inte begränsa tillväxten. Äldre svenska försök visar entydigt att en låg kaliumhalt var tillväxtbegränsande och att kaliumgödsling då var lönsam. Exempelvis kan vi titta på försöksserien L3-4022 i Sjuhärad under åren 1986-1991. Sätter vi dagens kaliumpris på 8 kr/kg K visade i försöken lönsamhet med kaliumgödsling på 80 kilo per hektar och år där kaliuminnehållet understeg 2 % i grödan. Där kaliuminnehållet översteg 2 % var det inte lönsamt att gödsla med 80 kilo kalium på något av de 7 försöken som låg på moränmo eller sand. Men trots allt måste försiktighet vidtas, stäm alltid av innehållet med din foderanalys så inga näringsämnen begränsas till följd av högt kaliuminnehåll. Ofta brukar man säga att det är "normalt skördade vallar" för mjölkkor med cirka 10,5 MJ /kg ts som den nedre gränsen 2 % K/kg ts är kopplad till. Eftersom kaliumhalten i grödan minskar ju senare skörden är ska inte sent skördat hästhö med låg kaliumhalt med låg kaliumhalt felaktigt tolkas som att grödan tillväxthämmats av kaliumbrist.

200 kilo kalium förbrukas per år

I växten bidrar kalium till ”spänstiga” växtceller samt näringstransport och sockerbildning. Kalium ger därför en bättre övervintring eftersom socker ger lägre fryspunkt i växtens celler. Kalium finns till största delen i växtens stjälkar och blad vilket innebär att vallen för bort stora mängder kalium jämfört med spannmål där främst kärnan förs bort. En vallgröda som avkastar 8 ton ts för bort uppåt 200 kilo kalium per hektar, det vill säga 10 gånger mer kalium än till exempel vårkorn.

Behovet ökar med vallålder

Men tillförseln av kalium sker inte bara genom gödsling utan även då jorden vittrar. En vall suger normalt sett ut mycket av kaliumet från markprofilen under sin liggtid. Första vallåret är gödselbehovet relativt litet normalt sett, om stallgödsel tillförts i de öppna grödorna. Till andra vallåret då stor del av det lättillgängliga kaliumet nyttjats ökar behovet av gödsling. En alltför hög gödsling ger ofta onödigt stort kaliuminnehåll. Risken blir istället utlakning på lätta jordar och obalans i grovfodret med näringsämnen som till exempel magnesium och kalcium.

Vittring ger mellan 5 och 80 kg K per år

Storleken på vittringen styrs av jordartens ursprung. I de långliggande svenska bördighetsförsöken har lerjordarna levererat mellan 40 och 65 kilo kalium per hektar och år genom vittring i genomsnitt. Försöken har legat under en 40 årsperiod. Sandjorden bidrog med betydligt mindre mängd kalium, eller inget alls (8±10 kilo kalium per hektar) under samma period.

Hur snabbt vittringen av kalium sker beror både på kornstorlek och vilka mineral som finns. Glimmer och illit vittrat mycket snabbare än kalifältspat. Bland glimrarna vittrar biotit, som även är rikt på magnesium och järn, mycket fortare än muskovit. Även temperatur och fuktighet spelar stor roll för vittringshastigheten. Med 1^o C högre årsmedeltemperatur inom intervallet 2-10 ^o C ökar vittringen med 5-10 procent. Är jorden fuktig kan kaliumvittringen bli dubbelt så stor jämfört med om jorden är mycket torr. Klimatet och var i landet fältet är beläget påverkar alltså hur mycket kaliumvittring som vi kan räkna med i vallgrödan.

Klarar sig första vallåret

I svenska försök från 1980 och 90-talen har man sett att fastmarksjordar med K-Al klass III eller mer ofta klarar sitt kaliumbehov utan skördesänkningar första vallåret. Eftersom lättillgängligt K minskar, ökar gödslingsbehovet i vallår 2 och framför allt vallår 3. Speciellt på lätta jordar utan större kaliumvittring. Har man en välsorterad sandjord eller mulljord med K-AL i svag klass III eller klass II när vallen anläggs, är den årliga vittringen max 5 kilo kalium per hektar. Då får man räkna med att tillföra så mycket kalium som vallen för bort andra vallåret och framåt. Lerjordar med K-AL i övre delen av klass III eller klass IV vid anläggning klarar sig bättre, se tabellen ovan.

Helst till varje vallskörd

Effektivast utnyttjande fås vid tillförsel av kalium till återväxterna, helst till varje vallskörd. Vid stora engångsgivor lyxkonsumerar vallen kalium och med för högt kaliuminnehåll rubbas näringsbalansen i fodret. På lätta jordar och mulljordar ökar också risken för kaliumutlakning. Det ska man också vara medveten om när det gäller höstspridning av stallgödsel eftersom kalium lätt utlakas. En nötflytgiva på 20 ton/ha ger till exempel cirka 70 kilo kalium.