• Hackvagnen är en resurssnål maskinlösning upp till 2 km transportavstånd
• Snittvagnen har en högre kapacitet än hackvagnen men ger längre snittlängd på materialet
• Bogserad hack bra alternativ vid längre transporter
• Självgående hack kan vara motiverat från 400 ha
• Självgående hack kräver hög inläggningskapacitet

Författare Christer Johansson, LRF Konsult
Uppdaterad 2013-10-14

Fälthackar

Fälthacken har varit det skördesystem som varit dominerande för inkörning av grönmassa under många år. Slaghacken och finhacken har dock helt försvunnit från marknaden. Exakthacken är fortfarande vanlig men tendensen är att större och större areal kör med självgående exakthackar. Har man ett transportavstånd längre än 2 km och skall ha hackat material är exakthack med separata transportvagnar oftast den mest optimala lösningen. För att få ett bra hackresultat till lägsta energikostnad är det viktigt för alla hacktyper att man slipar knivarna regelbundet samt att motstålen justeras optimalt.

Buren hack

Kemper marknadsför en buren knivhjulshack på den svenska marknaden. Den kan monteras i fronthydrauliken eller på trepunkten bak, under förutsättning att man har omvänd förarplats i traktorn. Har man en större traktor så kan detta vara en intressant lösning. Man får ett smidigt ekipage till en betydligt lägre kostnad jämfört med en självgående hack.

Bogserad hack

Ett fåtal fabrikat finns till nyförsäljning på den svenska marknaden. Vanligast är trumhacken. Hacken har relativt låg energiförbrukning men hacklängden är oftast jämnare på en knivhjulshack. Vanligaste bredd på pickupen är 2 m men det finns även med 3 m utförande, vilket innebär att man kan hacka två strängar som ligger jämte varandra. Den stora fördelen med en fälthack är att den går på fältet och inte på vägen. Kapaciteten vid ökande transportavstånd kan bibehållas genom att sätta in fler transportekipage.

Hackvagn eller Snittvagn

Hackvagnen har varit det vanligaste maskinsystemet under många år där transportavstånden inte varit alltför långa. Hackvagnen består av en hackdel som är ihopkopplad med en transportdel. Det är ett maskinsystem som endast kräver en förare för skörd och transport. Det finns också en variant med flakväxlare men ekipagets vikt blir då mycket hög. Hackvagnen finns med upp till 60 m³ volym. Avlastningen sker via tipp alternativt bottenmatta. En speciell variant med komprimering finns också på marknaden. Lassvikten uppges att kunna öka med upp till 25 procent. Normal okomprimerad volymvikt i en hackvagn är ca 80 kg ts/m³.

Snittvagnen har på senare år haft en stor marknadsandel av försäljningen av kombinationsvagnar. Kapaciteten är högre, volymvikten något högre (100 kg ts/m³) och underhållskostnaderna är lägre. Skillnaden är att strålängden på gräset i genomsnitt blir längre. Den nominella snittlängden ligger i teorin runt 40 mm men i praktiken blir snittlängden oftast den dubbla. I snittvagnen finns inga roterande knivar utan istället en kraftig inmatningsrotor som tvingar materialet att passera genom en rad med knivar, oftast 40 - 45 stycken. Lastvolymen i en snittvagn anges på två sätt. Det kan benämnas utefter DIN-måttet (längd*bredd*höjd), alternativt mängden avlastad volym, vilken är större då materialet i vagnen är komprimerat. Vagnarna finns i storlek upp till ca 50 m³ DIN.

För att få ett så bra arbetsresultat som möjligt är det viktigt att det är mycket material i strängen. Lite material i strängen samt låg körhastighet ger ett material med längre stå som sedan blir svårare att packa.

En variant av snittvagnen är en kombimodell som även kan användas som vanlig transportvagn och lastas ovanifrån till exempel vid skörd av majsensilage.

Självgående hackar

På senare år har också försäljningen av självgående hackar ökat. Ett högkvalitativt vallfoder på stora enheter ställer krav på kapacitet och strukturrationaliseringen ger möjlighet till längre transporter. Majsarealen ökar också på många håll. Detta är några orsaker till det ökade intresset för självgående hackar. En viktig faktor som dock ska vara med i planeringen är systemtänkandet. Vi måste ha samma mottagningskapacitet och inläggningskapacitet som skördekapacitet.

Drar vi en parallell till skördetröskor så är ju den självgående tröskan en självklarhet. Investeringen kan vara i samman nivå, antalet skördar är en istället för tre till fem per år och värdet på produkten kan vara tämligen likvärdig per kg ts för vall och spannmål. Frågan är dock vilka styrkor och svagheter den självgående hacken har jämfört med andra ensileringssystem och vid vilken årlig användningstid det skulle kunna vara lönsamt att investera i en självgående hack.

Motoreffekt och kapacitet

Det finns idag många modeller av självgående hackar. Motoreffekterna varierar mellan 250 kW och upp till 750 kW, där de största modellerna är utrustade med dubbla motorer. Flera självgående hackar är också utrustade med ett fartkontrollsystem för att utnyttja motoreffekten optimalt. Fartkontrollen känner av belastningen på hackrotorn och anpassar därefter körhastigheten.

Den praktiska kapaciteten på ensilageskörden påverkas av många faktorer. Skördestorlek, förtorkningsgrad och strängavstånd är viktiga parametrar samt transportavståndet som hela tiden ökar då vi storleksrationaliserar.

Valet av maskinsystem har under många år varit fokuserat på att öka inkörningskapaciteten samt att reducera antalet transportekipage. Andelen fälthackar har minskat till förmån för hackvagnar. Eftersom transportavstånden ökar, samtidigt som även majsodlingen har ökat senaste 5-10 åren, har intresset för att titta på fälthackar blivit större.